So close no matter how far

Ush för denna hosta som aldrig vill lämna mig ifred. Jag hade nästan, observera nästan, sett fram emot att få fara till subben efter många dagars uppehåll men nej, här sitter jag med ett sjukintyg i handen och munnen full av olika halstabletter. Men denna dag hade givetvis också en höjdpunkt, Brandon, min tvilling bror från USA hörde av sig. Tror inte jag har talat med honom sedan jag lämnade landet för mer en ett år sedan. Gosh vad jag saknar honom.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0